Antalet sjukskrivna med utmattningssymtom har sexdubblats sedan 2010.

Jag har besökt vårdcentraler där det har varit bestämt uppifrån hur många telefonsignaler som får gå maximalt innan de ska svara. När det gäller hur många telefonsamtal de ska hinna med har vårdcentraler i socioekonomiskt utsatta områden haft samma krav på sig som vårdcentraler där mer friska människor bor. Detta trots att behovet av tolk skiljer sig vida åt, och därmed tidsåtgången.

Jag har gått bredvid sjuksköterskor som inte har haft tid med rast på hela dagen. Som känt osäkerhet inför den enorma medicinhanteringen som de inte har fått tillräcklig fortbildning om. Jag har praktiserat med undersköterskor som har haft äldre som bor långt utanför stan att åka hem till tre gånger per dag, där en enkelresa kan ta 45 minuter, men som inte fått en budget för att ta sig dit. Kommuner där fortbildning varit fryst i tre år. Där tiden är minutsatt för varje insats.

De skattefinansierade välfärdsverksamheterna vård, skola och omsorg är de viktigaste för väljarna. De är också de viktigaste för att vårt gemensamma samhälle ska fungera.

2016 var 17,9 procent av de sjukskrivna, med ersättning från försäkringskassan, hemma på grund av diagnoser kopplade till stress. I februari 2017 var 36 552 sjukskrivna för anpassningsstörningar och reaktion på svår stress. De som bränns ut är numera yngre, man är borta längre och var fjärde blir sjuk igen. En stor majoritet av dem är kvinnor. Sedan 2010 har antalet sjukskrivna med utmattningssymtom sexdubblats.

Otryggheten på hela arbetsmarknaden har ökat och är väldigt påtaglig i välfärdsverksamheterna. Det har ett pris. För det är i verksamheter där man jobbar med människor som sjukskrivningstalen är som högst. Man lämnar helt enkelt inte en annan människa som behöver stöd och hjälp, utan man vänder i stället ut och in på sig själv.

Den ”luft” som tidigare fanns i många organisationer är borta sedan länge. Möjligheten till återhämtning på arbetsplatsen blir minimal. Utrymmet för att människor inte alltid kan prestera på topp blir allt mindre. Mikropauserna, tiden för samtal och reflektion har blivit kringskurna och bortskurna. De tjänster som underlättade arbetet som till exempel vaktmästare, läkarsekreterare och administratörer är ofta borttagna eller även de minimerade. Detaljstyrningen och administrationen är omfattande.

Trots att vi vet allt det här så har inget helhetsgrepp tagits i frågan. I stället får Försäkringskassan mål om hur många sjukskrivningsdagar varje individ ska ha, Försäkringskassan kan ju inte göra människor friskare. Regeringens mål i kombination med tidsgränserna i sjukförsäkringen har lett till att antalet utförsäkrade har fördubblats sedan 2014. Men regeringen vill inte ändra på vare sig målet som styr Försäkringskassan eller hur tidsgränserna används.

I den politiska debatten talas det ofta om vikten av välfärdstjänsterna, men hittills har inte stressen och otillräckligheten kunnat lösas. Regeringen har tillsatt Tillitsdelegationen, i samarbete med Vänsterpartiet, för att inleda ett arbete för att nå en annan form av styrning. Tillitsdelegationens slutbetänkande har varit ett första viktigt steg för att utveckla styrningen i offentlig sektor bort från new public management. Men mer behövs. Även om statsbidragen har höjts till kommunsektorn under mandatperioden, inte minst tack vare Vänsterpartiets påtryckningar och förslag, som till exempel de tio årliga välfärdsmiljarderna, finns det fortfarande grundläggande problem som återstår att lösa.

Vi föreslår därför följande:

 

Tillsätt en kommission som får i uppdrag att göra en stor kartläggning av välfärdsverksamheterna i syfte att kartlägga vad dagens brister får för konsekvenser:

Vad är de totala kostnaderna för uteblivet arbete på grund av ohälsan?

Vad är kostnaderna för belastning på sjukvården, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Socialtjänsten?

Vad är kostnaden för samhället och den enskilde för utbildning av de arbetstagare som valt att sluta eller tvingats att sluta sina jobb på grund av för hög arbetsbelastning?

Hur stor påverkan har ohälsan på personalförsörjningsbehovet och möjligheterna att rekrytera personal i framtiden?

Vad behöver förstärkas för att arbetstagarna ska orka, kunna påverka, ha inflytande och deras kompetens kunna tas tillvara. Vilka olika stödorganisationer fungerar bäst, vilka nya befattningar behöver införas och vilka av de gamla behöver återinföras.

Ta fram goda exempel som till exempel hemtjänsten i Skönsmon i Sundsvall där arbetstagarna tillsammans med de gamla utformar verksamheten och sprid dem.

Vi vill synliggöra kostnaderna strukturellt då dessa aldrig kartlagts. Nu är det individen som i huvudsak får bära ansvaret, ta konsekvenserna och betala för det med sin hälsa och sin egen ekonomi. Den politiska debatten handlar ofta om att det ska anslås någon miljard extra till en verksamhet. Men det är väldigt svårt för medborgarna att veta om det är tillräckligt eller inte. Därför behöver de totala kostnaderna av nuvarande ordning synliggöras.

Vi vill synliggöra de strukturella problemen för att få till en förändring. En förändring som leder till ett hållbart arbetsliv. De skattefinansierade välfärdsverksamheterna vård, skola och omsorg är de viktigaste för väljarna. De är också de viktigaste för att vårt gemensamma samhälle ska fungera. Ska vi få människor att söka sig till dessa verksamheter för att arbeta i dem i framtiden så måste vi våga ta itu med de strukturella problemen. Det finns i dag dels allvarliga rekryteringsproblem till välfärdsyrken, dels är det många som redan har utbildat sig till dessa jobb, och som har valt att söka sig därifrån. Löner är givetvis en faktor, men andra arbetsvillkor är minst lika viktiga. Proffsen måste få vara proffs.