Unga kvinnliga läkare går in i väggen.

– Vi ska ju vara övermänniskor och klara allt, säger Karin, en av de drabbade.

Karin är sedan mer än ett år heltidssjukskriven för utmattningssyndrom. Hon vill inte framträda under sitt riktiga namn, för fortfarande är det stigmatiserande att drabbas av psykisk ohälsa, i synnerhet bland läkare, säger hon. Karin ser ökande stress som huvudorsak.

– Man jobbar häcken av sig men det är aldrig någon som vågar komma till cheferna och säga Jag orkar inte, säger hon till TT.

– Jag har en tidbok framför mig där jag vet exakt vad jag ska göra varje kvart hela dagen. Ytterligare besök eller samtal kan bokas in löpande under dagen för att det inte finns någon annan som kan ta hand om det. Då får man lösa det för patienternas skull, säger Emma Spak.

Sedan 2010 har andelen långtidssjukskrivna kvinnliga läkare mer än trefaldigats. 2010 var 2,7 per 1 000 sysselsatta sjukskrivna, 2015 var motsvarande siffra 8,6.

Ökningen är därmed högre än uppgången i sjukfrånvaro bland kvinnor i stort.

– Om man tittar på åldersfördelningen så är det en grupp som är mellan 30 och 35 år, det är våra AT-läkare och ST-läkare. Det här är mycket oroande, säger Alexander Wilczek, verksamhetschef på Ersta sjukhus som tar emot vårdpersonal med utmattningssyndrom, till Sveriges Radios Ekot.

Även Afa försäkring, som betalar ut sjukförsäkring till långtidssjukskrivna, samt Sveriges läkarförbund konstaterar ökningen. En kombination av stort ansvar och små möjligheter att påverka tros ligga bakom.

– Yngre läkare, inte minst kvinnor, beskriver att de försöker göra så bra de kan för sina patienter men upplever sig samtidigt inte ha förutsättningarna för att göra det, vilket skapar en dålig psykosocial arbetsmiljö, säger Emma Spak.

Kvinnliga läkare upplever också ofta att de måste prestera mer för att bli erkända, enligt undersökningar som Sylf gjort.

– De upplevde exempelvis att de anmodas göra tyngre omvårdande uppgifter, som en manlig kollega hade kunnat lämna över till andra. Det är oroväckande om det finns osynliga strukturer som skapar en snedfördelning mellan könen, säger Emma Spak.

Karin ser den digitaliserade journalföringen som en orsak till att stressen ökat.

– Vi sitter verkligen framför datorn 60–80 procent av arbetsdagen. Vi ska dokumentera, vi ska vidimera och vi ska signera. Jag känner mig som sekreterare, jag känner mig inte som läkare längre. Att träffa patienterna ska också gå fort. Det tullas på patientsäkerheten och man skickar hem patienter i förtid, och det är en enorm stress.