”Allt handlade om prestation och att få känna mig duktig”

 Ärligt talat kommer jag inte ihåg så mycket vad jag kände. Jag bara gjorde.

Ett snöfall följt av duggregn har gjort marken i hagen till geggamoja och det har satt sina spår på Silfra. Sara Nydrén får jobba hårt med borsten för att få bukt med lerstänken som fastnat i pälsen. Klockan är nio på morgonen, men Sara har varit uppe sedan sex för att fodra sina nio islänningar innan dagens första ridtur.

Det går liksom inte att vara stressad med djuren. Är jag stressad blir de stressade. Man kan säga att det funkar som en god spiral. Deras lugn håller mig lugn.

Man kan även säga att djuren blev Saras räddning. Det är nämligen till stor del tack vare hästarna och den ettåriga spanieln Lova som hon fått tillbaka kraften sedan hon kollapsade den där dagen för två år sedan. Ebola, var den första tanken som kom upp i Saras huvud där hon låg och hyperventilerade i ambulansen.

Jag hade aldrig upplevt ett liknande symptom tidigare, så jag tänkte att jag kanske hade fått Ebola som det skrevs om så mycket just då. Allt kom så plötsligt, jag hade ju inte mått det minsta dåligt innan, säger Sara.

Det var faktiskt så. Att hon inte kände av den stress som skulle leda till ett års sjukskrivning och senare, i princip, ett nytt liv. Som frilansande copywriter såg Sara på sin dåvarande tillvaro som rätt ”typisk för mediebranschen”. Att jobba för olika uppdragsgivare från tidig morgon till midnatt var väl normalt? Och att träna och gå ut flera dagar i veckan gjorde väl de flesta?

Jag skulle hinna allt och såg ingen anledning till att jag inte skulle göra det. Sa ja till i stort sett alla jobb, dels för att jag hade svårt att säga nej, men mest för att jag såg det som en utmaning. Allt handlade om prestation. Att få känna mig duktig. Få kicken, säger Sara och leder ut Silfra på stallbacken.

Dags att hämta sadel och träns i kammaren. Jag minns det som att jag inte kunde styra det, att kroppen bara slocknade. Jag vaknade av att jag behövde kräkas. Hela kroppen skakade och jag hyperventilerade.

Men sedan kom kvällen då Sara, efter en dag på byrån hon jobbade för, som vanligt satte sig ner med ett frilansjobb efter middagen. Plötsligt somnade hon vid köksbordet.

Jag minns det som att jag inte kunde styra det, att kroppen bara slocknade. Jag vaknade av att jag behövde kräkas. Hela kroppen skakade och jag hyperventilerade. Efter ett tag låg jag på hallgolvet och kunde knappt få luft.

Sara lyckades ringa sin bror som ringde en ambulans. Väl på Karolinska togs prover som inte visade något fysiskt fel – däremot trodde man att hon hade drabbats av en panikångestattack.

Efter det var saker annorlunda. Sara sjukanmälde sig och sov i en vecka. Men så fort hon återvände till byrån – ja, eller så fort hon bara tänkte på jobb – var symtomen tillbaka: sticken i armarna och benen, andningssvårigheterna och yrseln. Efter flera turer hos husläkaren fick hon träffa en psykolog som sa att hon var utbränd. Sara sjukskrevs på tre månader, men psykologen sa att det kunde ta år att komma tillbaka. Hela hennes värld rämnade. Vad skulle hon då göra? Och vem var hon då? Jobbet var ju det enda hon kunde och var bra på.

Jag hade ingen tanke på hur osunt det var. Just då var det bara ilska och hopplöshet. Men framför allt – trötthet. Jag som aldrig var trött kunde plötsligt sova hur mycket som helst.

Ett halvår i trötthet förflöt. Ett halvår av långsamma promenader till bänken i Lärkstan eller – dagar hon var stark – till bänken i Vanadislunden.

Jag satt där lyssnade på någon podd innan jag gick hem och sov igen. Eller så försökte jag läsa men jag tappade oftast snabbt tråden.

Som för många andra som diagnostiseras för utmattningssyndrom påverkades Saras kognitiva förmåga vilket innebar att hon hade svårt att koncentrera sig under längre tider. I terapin bad psykologen henne att lista det hon tyckte om och vad som gjorde henne glad i livet.

Jag tänkte och tänkte och efter några månader kom jag på svaret. Hästar. Varför red jag inte längre? Hela min uppväxt var hästarna mitt allt. Men med tiden kom annat in och de prioriterades bort. Till förmån för sådant som jag ”borde göra”.

Livet på landet var så nice och jag mådde bättre där än på väldigt länge. Efter ett tag ville jag inte åka tillbaka in till stan på helgerna.

I samma veva hittade Sara en annons som sökte en person som kunde sköta hästarna på en gård i Sigtuna några dagar i veckan. De hade även en lägenhet man kunde hyra. Sara, som ville komma bort från stan – vars tempo hon börjat känna sig allergisk mot”– nappade direkt.

Men livet på landet var så nice och jag mådde bättre där än på väldigt länge. Efter ett tag ville jag inte åka tillbaka in till stan på helgerna. Och reklambranschen var jag definitivt inte redo att gå tillbaka till. Så, när de skulle överlåta ridverksamheten slog jag till och tog över den.

Nu har det gått två år sedan Sara somnade vid bordet den där kvällen. Resan för att komma dit hon är i dag hoppas hon att hon aldrig behöver uppleva igen – men hon är tacksam över den. Att kroppen sa ifrån innebar att hon tvingade lyssna på den och att prioritera det hon mår bra av i livet.

Hur man kommer dit är olika, men i mitt fall var det inte genom att begrava mig i jobb. Jag får se vad jag tar mig för i framtiden, att rida kommer jag i alla fall alltid att fortsätta med.

Var femte sjukskriven kvinna har en diagnos kopplad till stress. Därtill visar en undersökning från Folkhälsomyndigheten att Stockholmskvinnan upplever sig som mest stressad i landet. I en artikelserie berättar fem kvinnor om hur de drabbats av stressrelaterad ohälsa på olika sätt och hur de hanterat den.

https://www.dn.se/sthlm/allt-handlade-om-prestation-och-att-fa-kanna-mig-duktig/